jeanytt

Det är nog nyttigt att vara halvinvalid någon gång för man känner sig genast väldigt tacksam över att man i vanliga fall kan göra saker utan problem. Nu tar de enklaste vardagssysslorna en hel evighet. Bara att ta sig in och ur ett badkar för att kunna duscha är nu en akrobatövning. Jag känner mig som värsta klumpedunsen... Johan och Ida sköter ruljansen här hemma nu. Mina fina hjärtan! Köra bil kan jag inte heller göra nu så jag är helt utelämnad till nära och kära för att handla och hämta sonen på dagis. Jag är tacksam över all hjälp jag får av släkt och vänner de här veckorna. Ingen nämd, ingen glömd. Tusen tack! 

Det har bara gått ett par dagar men jag är redan less på att sitta/ligga i soffan. Jag är hyfsat smärtfri tack vare bra piller men det verkar inte finnas någon bra medicin mot att ha tråkigt... Jag vet att jag borde passa på att njuta av att kunna läsa böcker och se film, men det gör jag inte. Johan påminde mig igår kväll om att jag tidigare önskad egen tid för att kunna läsa... Men det här är ju inte riktigt samma sak. Det är väl som låttexten "det man inte har det längtar man till, men när man fått det som man vill- ja då står tiden still!

Idag var dagen för min efterlängtade fotoperation. Efter ett års problem och många läkarbesök ska jag nu förhoppningsvis få ordning på min onda tå. Målet är att kunna springa igen eller åtminstone kunna gå långa promenader utan att få ont. Men det är förstås ett bra tag kvar dit. Nu är det högläge på foten, värktabletter och kryckor som gäller i några veckor innan jag kan börja stödja på foten igen. Positivt är att läkaren inte behövde kapa tån och spika ihop i nytt läge utan bara karva bort min knöl. Det är ett lättare ingrepp än vad som först var sagt. Det innebär också att läkningsprocessen är kortare. Skönt. Om det inte skulle bli bra så kan man alltid göra det andra ingreppet senare, men det hoppas jag verkligen att jag slipper. Håll tummarna! 

Efter sammanlagt fem veckors semester är nu sommarens lata dagar slut. Nu är vi åter i vardagen. Det tar dock lite tid att vänja sig med den. Svårt att komma i säng och trötta barn och vuxna på morgnarna. Theo började på ny dagisavdelning idag, den för de stora barnen. Han var mycket nöjd med det och sa själv att han att han börjat på "nytt jobb". Jag förstår att han ser det så, han tillbringar ju lika mycket tid där som vi gör på jobbet. Eftersom Ida-Therese har gått på Theos dagis förut så känner vi till rutiner och personal vilket känns tryggt måste jag säga. Nog var jag mer pirrig inför Idas första dag på stordagis än vad jag var för Theos. Ida-Therese är föresten på jobb i veckan hon med. Hon är springflicka i Fritid och Vildmarkslivs monter på Nolia och hjälper farbror, faster, farmor och kusinerna med diverse ärenden. De tycker att det är roligt att hon vill vara med och Ida tar "jobbet" på stort allvar. Det bådar gott för framtiden tycker jag. Både jag och Johan hjälpte tidigt till på mässor och sånt och det är en bra jobbskola.