jeanytt

Nu är det dags för jobb igen efter sex veckors ledighet (föräldraledighet och semester). Det känns helt okej. Vi har solat och badad så mycket vi orkat så vi känner oss ganska mättade på det för ett tag. Jag tog mig aldrig ut i Piteås skärgården i sommar vilket jag hade tänkt- det får jag styra upp bättre till nästa sommar. Men i stort har det varit en fantastisk sommar som jag kommer att minnas med glädje i vinter. Här är en bild från ett besök på Svensbylidja i juli. Fler bilder på fotobloggen. 

Johan överraskade mig i förra veckan med att boka en grej bara för oss, utan barn. För tolv år sedan gjorde vi nämligen en två dagars ritt med Udda äventyr. En resa som följt med oss som ett bra minne genom åren. Å nu var det dags igen. Förra gången red vi runt Storforsen efter Vargisån. Nu red vi från Stockfors mot Bränntjärn. Denna två dagars ritt höll lika stor klass som den förra ridturen och kommer att bli ett lika fint minne. Det är så skoj att rida dessa fina hästar! Nu ska det inte ta 12 år till nästa gång... fler bilder på fotobloggen. 

I sommar är vi (som de flesta andra somrar) mest hemma. Det är skönt. Sommaren är fin här hemma med de ljusa nätterna, speciellt nu när vi haft fin fint väder i över en vecka med sol och bad och sköna varma kvällar. Dessutom råkade det infalla på Johans lediga vecka och det  är vi extra glada över eftersom han aldrig har så lång sommarsemester.

 

Den här midsommaraftonen tillbringade vi inte i Boksel som vi brukar, utan vi åkte till vänner som har en stuga på Kråkgrundet strax utanför Brändö hamn i Luleå kommun. I hamnen var det traditionsenligt midsommarfirande med dans runt midsommarstången, hästskjuts, uppvisning av gamla bilar med mera.

Månadsskiftet maj-juni har varit händelserikt. Den 30 maj gifte sig min mamma med Kurt och blev fru Larsson. Här står de med alla deras barnbarn.

I torsdags var olyckan framme och Ida-Therese ramlade när hon och lillebror lekte här hemma. Hon fick ont i armen och vi åkte till jourcentralen som ligger på akuten vid sjukhuset i Piteå. Efter röntgen fick vi besked om att inget var brutet och fick åka hem. Ida hade rejält ont under natten och kunde inte sova. Nästa förmiddag ringde röntgenläkaren och meddelade att de nu sett att det var en fraktur vid armbågen så vi fick komma tillbaka och gipsa armen. Om någon vecka ska vi på återbesök till ortopeden och då får vi veta hur länge det beräknas ta innan det är läkt.  

.. med det tar sig sakta men säkert i Idas rum och i vårt kontor (gamla klädkammaren). Efter tapetseringen kom en påsk emellan som vi vanlig ordning tillbringade i stugan. Se bilder på fotobloggen. Efter påsken ville vi  invänta ny lön innan det bar av till det blåvita varuhuset för att inhandla byrå och skrivbord. Sen skulle dessa monteras och det tar som bekant ett tag att få ihop dessa platta paket till möbler. Nu ska vi bara köpa en bredare säng till Idas innan rummet är helt klart!. Men det tar sig i alla fall och fint blir det!

När Ida-Therese föddes sa alla att man skulle ta tillvara på tiden med barnen för att tiden går så snabbt. Jag fattade inte vad de pratade om och såg hela tiden fram emot att få se hennes utveckling när hon växte och lärde sig nya saker. Nu har vi en plötsligt en tio-åring i huset och jag undrar vad som hände?

Förra veckan hade vi sportlovsledigt och de dagarna tillbringade vi i stugan. Det var faktiskt första vinterbesöket i stugan vilket är ovanligt sent för oss. Väder, sjukdomar och jobb har gjort att det inte blivit av förrän nu. Vi hade i alla fall fem härliga dagar med skoteråkning, bus men barnen, bokläsning, legobyggen och skidturer. Barnen tivdes, Theo ville till och med flytta till stugan...

Theo lekte en hel del med stuggrannen Ludvig och Ida-Therese hade besök av klasskompisen Ester i ett par dagar. Theo och Ludvig lekte att de körde skoter och högg skog (som deras pappor). En dag fick de låna en liten såg och "hugga ner timmer" runt vår skogskoja i Killisån. De roade sig länge med det och blev till sist rikigt duktiga på att såga. Frågan är däremot hur smart det var, för när vi väl kom hem till vårt hus i Långnäs igen så tog Theo sig en titt på vår trädgård och sa "Här finns det mycket att hugga!". När jag då sa att han INTE får såga i min trädgård så blev Theo väldigt sur på mig. Han tyckte att det var mycket orättvist att jag skulle äga ALLA träden. Han var så arg på mig att han sa att han inte skulle prata med mig mer. Å han gav sig inte förrän även Ida och Johan förklarat att man inte får hugga träd var och hur som helst.  

PS: Klicka på bilderna så blir de större!

Halva vår släkt fyller år under årets första tre månader så det är ett intensivt kalasande den här tiden på året. Senaste veckan har Ante, Seved, jag, Irina och Anna fyllt år och så har vi firat min farbror Per som fyllde 50 år i januari. Vi som inte fyller jämt har nuförtiden ganska modesta firanden, när jag fyllde år i fredags så var vi ut och åt efter jobbet. Då var det desto större festligheter på lördagen när Per hade sitt försenade kalas för släkt och vänner. Per är en obotlig tidsoptimist och det fick han minsann höra på kalaset. Hans fadäser gav både ett och annat skratt. Det var roligt att få träffa släkten under trevligare omständigheter än sist vi sågs. Både vuxna och barn roade sig ändå fram till sent på natten i restaurangen på Ormberget i Luleå.

I går var det en tung dag. Det var begravning av min älskade farfar Tage. Han var en snäll man som levt ett långt men arbetsamt liv. På minnestunden delade släkt och vänner med sig av minnen av Tage. Han var en av elva syskon som växte upp i den lilla byn Åträsk. De hade det inte så fett och min farfar fick sitt första egna par skor av läraren när han började skolan som sjuåring. Tage levde större delen av sitt liv i skogen, älskade att fiska och jaga och var en bärplockare av rang. Han har en gång plockat ihop till ett nytt plåttak på huset! Han fick tre söner som han hade ensam vårdnad om efter att han och min farmor skilde sig på 60-talet. Farfar drev i många år eget åkeri i Kåbdalis och senare skogsmaskinsföretag i Älvsbyn tillsammans med sin äldsta son. Tage fick även vara med om det som ingen förälder ska behöva uppleva, nämligen att överleva sina barn. Han fick för sex år sedan begrava sin äldste son Tommy som avled alldeles för tidigt. Farfar Tage var en man som kämpade på i livet med både arbete och sjukdom och som ändå lyckades behålla glimten i ögat. Vid stora kalas som bröllop dansade han gärna med alla damer på tillställningen och när han fått sig ett glas eller två kunde det hända att han sjöng visor. Hans stora kärlek i livet var sambon Gertud som han levde större delen av sitt vuxna liv med. Jag hoppas att de fått träffa varandra nu, på andra sidan. Så här vill jag minnas er. Vila i frid.